Pianomusik
De svåraste pianostyckena
Vissa stycken är svåra för att de är snabba; andra för att man måste hoppa, sträcka sig långt eller hålla ut i en timme. Här är verken som pianister nämner om och om igen, vad som gör vart och ett svårt och vad du ska lyssna efter. Och till sist: hur snabba är dina fingrar?
”Svårt” har många former
Det finns ingen officiell rankning, och pianister grälar om den i det oändliga, eftersom svårighet har många former.
- Tempo: många toner i sekunden, alla jämna.
- Hopp: att i blindo träffa en avlägsen tangent, om och om igen.
- Spännvidd: ackord bredare än en oktav. Stora händer har en fördel.
- Uthållighet: att spela i trettio minuter, eller fyra timmar.
- Kontroll: att spela mycket snabbt och samtidigt mycket svagt.
- Minne: att hålla tusentals toner i huvudet.
Styckena
I ingen särskild ordning. Alla är mycket svårare än styckena på den här webbplatsen, och det är just poängen.
Balakirev, Islamey (orientalisk fantasi)
1869
Efter danser han hörde i Kaukasus: upprepade toner och hopp över hela klaviaturen, i fullt tempo, i åtta minuter. Länge var den måttstocken: den som kan spela Islamey kan spela vad som helst.
Lyssna efter: Samma ton upprepad otroligt snabbt, och det enda andningsutrymmet, den sjungande mittdelen.
Ravel, ”Scarbo” ur Gaspard de la nuit
1908
Ravel sa att han ville skriva något svårare än Islamey, och svaret blev Scarbo, en tomte som hoppar runt i sovrummet om natten. Snabba tonupprepningar, väldiga arpeggion, plötsliga skiften från viskning till åska, med Ravels precision.
Lyssna efter: De fladdrande tonupprepningarna i början, och hur svagt de måste spelas i det tempot.
Liszt, La Campanella
1851
Den tredje av Liszts Stora etyder efter Paganini, på motiv ur finalen i Paganinis andra violinkonsert. Höger hand hoppar om och om igen från klaviaturens mitt till den höga ”klockan”, mer än en oktav bort, och måste landa lätt varje gång.
Lyssna efter: Den höga klockan som klingar över allt, och höger hand som aldrig missar den.
Liszt, Transcendental etyd nr 5, Feux follets
1852
Irrbloss över ett träsk: höger hand spelar snabba, lätta dubbelgrepp med obekväma fingersättningar som måste låta som luft. Många pianister anser den vara den svåraste av de tolv Transcendentala etyderna.
Lyssna efter: Dess lätthet. Hörs ansträngningen är den inte färdig än.
Chopin, Etyd i a-moll op. 10 nr 2
1833
En kromatisk skala som oavbrutet löper upp och ner, spelad med höger hands svagaste fingrar (3, 4 och 5), medan tummen och pekfingret spelar tysta ackord under den. Kort, men fruktad.
Lyssna efter: En helt jämn kromatisk ström, spelad med fingrar som inte vill.
Chopin, Etyd i giss-moll op. 25 nr 6 (”tersetyden”)
1837
Tersetyden: två toner samtidigt i höger hand, i snabba kromatiska löpningar och driller. Legatoterser hör till de svåraste teknikerna på piano, och här tar de aldrig slut.
Lyssna efter: Tersdrillen i början: man hör direkt om det går.
Beethoven, Sonat nr 29 ”Hammerklavier” op. 106
1818
Ungefär fyrtiofem minuter, och i slutet en väldig, invecklad fuga. Beethoven skrev över första satsen en metronomangivelse (halvnot = 138) så snabb att de flesta pianister spelar långsammare, och man grälar fortfarande om han menade allvar.
Lyssna efter: Hoppet i allra första början, och slutfugan, där flera stämmor löper samtidigt.
Brahms, Variationer över ett tema av Paganini op. 35
1863
Brahms kallade dem ”Studier för piano”: två häften variationer över temat ur Paganinis Caprice som också Liszt och Rachmaninov använde, var och en med sin egen tekniska uppgift, från breda ackord till två mot tre.
Lyssna efter: Varje variation, och varje hand, med ett nytt problem.
Rachmaninov, Pianokonsert nr 3
1909
”Rach 3”, som filmen Shine gjorde berömd långt utanför konsertsalarna. Täta ackord som kräver mycket stora händer (Rachmaninov ska ha nått en tredecima), en väldig kadens i första satsen och fyrtio minuter då pianot nästan aldrig får vila.
Lyssna efter: Den enkla, lugna melodin i början, och hur långt pianot reser från den.
Stravinskij, Tre satser ur Petrusjka
1921
Stravinskij skrev om sin balett för piano åt Arthur Rubinstein och fick in en hel orkester i den: båda händerna hoppar samtidigt över klaviaturen, ofta i olika tonarter.
Lyssna efter: Hur mycket orkester en enda pianist kan spela.
Alkan, Konsert för soloklaver (ur op. 39)
1857
En konsert utan orkester: pianisten spelar både solist och orkester. Bara första satsen varar nästan trettio minuter, full av täta, snabba passager.
Lyssna efter: Ögonblicken då pianot i samma takt blir orkestern och sedan solisten igen.
Godowsky, 53 studier över Chopins etyder
1894–1914
Godowsky skrev om Chopins redan svåra etyder 53 gånger: vissa bara för vänster hand, andra (som ”Badinage”) spelar två av Chopins etyder samtidigt.
Lyssna efter: En etyd bara för vänster hand som låter som för två händer.
Sorabji, Opus clavicembalisticum
1930
Ungefär fyra timmar och så kompakt att Sorabji själv i årtionden bad att hans musik inte skulle spelas offentligt. Den nämns lika mycket för sin längd som för sin svårighet.
Lyssna efter: Dess storlek: mycket få pianister har spelat den i sin helhet.
Ligeti, Études pour piano
1985–2001
Moderna etyder av rytmer som överlappar och förskjuts, ibland med olika taktart i varje hand. ”L'escalier du diable” (Djävulens trappa) stiger och stiger och verkar aldrig nå toppen.
Lyssna efter: Händernas rytmer som aldrig riktigt sammanfaller.
Hur många toner klarar du? Drilltestet
En drill är den snabbaste möjliga växlingen mellan två toner: det enklaste testet av fingrarnas fart och jämnhet. Växla mellan två tangenter i tio sekunder (tryck på ytorna eller använd F och J), så snabbt och jämnt du kan.
Jämnheten räknas lika mycket som farten: en snabb, ojämn drill låter sämre än en långsammare, jämn. På ett riktigt piano, prova med fingrarna 2 och 3, sedan 3 och 4: mycket svårare.
Från första låten till toppen
Pianisterna som spelar Islamey började med något som Mary Had a Little Lamb. Här är vägen till toppen, med styckena på den här webbplatsen.
Mellan den avancerade nivån och toppen är vägen lång: Bachs Das wohltemperierte Klavier, Chopins etyder, Beethovens sonater. En lärare, och Ivory, följer dig vid varje steg.
På väg mot toppen: vad arbetar du med nu? Ivory lyssnar när du spelar och säger vad som inte stämmer: en ton som fattas, en hand som kommer för sent, ett ojämnt ackord. Sedan får du höra hur det ska låta.
Vanliga frågor
Vilket är världens svåraste pianostycke?
Man kan inte nämna ett enda, eftersom svårighet har många former. Pianister nämner ofta Balakirevs Islamey, Ravels Scarbo, Liszts La Campanella och Feux follets, Rachmaninovs tredje pianokonsert och, för längdens skull, Sorabjis fyra timmar långa verk.
Är La Campanella det svåraste stycket?
Det är ett av de mest kända svåra styckena, framför allt på grund av höger hands hopp till den höga klockan. Men många pianister anser att Islamey, Scarbo eller vissa av Liszts Transcendentala etyder är minst lika svåra.
Vad gör ett pianostycke svårt?
Tempo (många jämna toner i sekunden), hopp (att säkert träffa en avlägsen tangent), spännvidd (ackord över en oktav), uthållighet, kontroll (snabbt och svagt) och minne. De svåraste kräver flera saker samtidigt.
Vilket är Chopins svåraste stycke?
Bland etyderna nämns ofta op. 10 nr 2 (kromatisk skala med de svaga fingrarna) och op. 25 nr 6 (snabba terser). Bland de stora verken nämns ofta den fjärde balladen och finalen i den tredje sonaten.
Hur snabbt spelar en professionell pianist?
I snabba löpningar och driller är det inte ovanligt med klart över tio toner i sekunden i en hand, och alla jämna. Drilltestet på den här sidan visar var du ligger.
Vilka stycken låter lätta men är svåra?
Debussys Clair de lune eller Saties Gymnopédie nr 1 låter enkla, men svårigheten är kontrollen: svagt, jämnt och med precis rätt pedal. Bachs Preludium i C-dur är lätt att spela och vackert svårt.